Det där med kris....analyserande...

Igår cyklade jag iväg i sällskap för att gå på en skolavslutning, vilken var trevlig. Jag fick träffa en hund som var världens gosigaste där, en huskey, så hela jag var full av vit päls efteråt ;). På vägen hem shoppade jag en sallad på Duffy´s så det bara var att landa i soffan efter Pixie och äta en sen middag. Att laga alla dessa femtusen måltider, om och om och om igen....är urbota tråkigt! Eller tjah....det beror väl på hur man ser det ifs...jag spelar ju väl utvald musik till varje matlagning i hemmet och då med tillhörande hopp och studs och dans....vilket gör stunden i sig rolig men maten kan bli både bränd och/ eller risigt lagad ;). *Oftast blir den lyckad och god*...men poäng...matlagning roar icke....det är ju bara något man får göra om igen och igen. 
 
Kollar på serien Black Mirror på netflix...den är bra. En perfekt grund för diskussion. Jag råkade börja baklänges på den och såg säsong 4 först...hur som, ett tips på en serie som kan ge något att fundera på. 
 
Igår skapade jag förändrade förutsättningar för mig själv, för jag såg ett mönster bildas som inte var gott. Inte bådade gott. Om inte annat så är jag i alla fall extremt vaken på saker, och ser själv när något närmar sig bra eller dåligt. Och att bara sitta och titta på om något verkar bli sämre är inte riktigt min grej. Idag ska jag se till att få ändan ur för att komma igång med skapande också, vilket tyvärr måste starta i källaren....leta efter målarfärgerna. Jag hade tänkt köpa nya, men jag har redan två förpackningar med färg så det känns bara puckat (och som lathet). Dessutom behöver jag för framtiden komma åt tältet som uppenbart är längst in i källaren...så himla klart ;). Så målen för den här dagen är måhända smått patetiska men behöver ändå bli gjorda....finna fram färgerna (och tältet) samt tona håret så det bara blir....klart. 
 
Igår hade vi godis-letande i lägenheten på kvällen. Jag stänger in alla monster i sovrummet och gömmer godis i resten av lägenheten. Det är uppskattat <3. 
 
Linda nämnde ordet kris när vi senast umgicks, och det är klart det är något liknande igen, hur mycket jag än må hata det ordet och tycka det hela är mer än bara lite patetiskt. Men jag är extremt inmålad i ett hörn och kommer inte loss, behovet av den där flytten är grandios faktiskt. Ändå är det absolut inget att göra åt, bara andas sig igenom just detta faktum och fortsätta leta, fastän jag idag förstått att det kan ta år. Dessutom är det synd och skam att jag landat i åsikten att kärlek är något förljuget och oäkta. För det är raka motsatsen till vem jag är egentligen, så det blir och känns så konstigt när jag märker att detta är min åsikt idag. Bara tanken på att jag skulle sänka garden för någon idag gör mig på riktigt fysiskt illamående. Skoja, flörta och uppskatta någons utseende visst....men det är bara ytligheter och det går ju bra. Men det är tråkigt att inse att det faktiskt var så det blev...resultatet. Nu trivs jag i att leva ensam också, men jag vill helst inte ha dessa åsikter/känslor...det är så onödigt och...negativt? Det är verkligen en "rör mig icke"-situation...och riktigt så...var det väl inte jag hade tänkt mig livet ändå ;). Ändå kan jag se min nya gulliga kylighet som en petitess jämfört med vikten av nytt boende. Jag skulle verkligen behöva hela den grejen som en reell nystart, det här är alltför stagnerande. Sedan kan man väl gräva efter positivtet i evinnerlighet...vilket absolut funkar och ger ett filter till vardagen, men dessa två ting ligger ändå kvar under ytan som två odjur. Jag är medveten om det, om dem. Det ska bli intressant att se hur sommaren fortlöper....vad som kan skapa en förändring i livet...eller fortsätta i samma spår, det återstår ju som sagt att se. Bostadsmarknaden har gått på semester, men min fina hyreshöjning är på intåg förstås....ovisst vad den blir men näppeligen något som känns tryggt för framtiden. Jag har trots allt min lilla familj att försörja och det är nummer ett, det viktigaste av allt i mitt liv. Eftersom vi var två som skaffade alla djur var det en självklarhet att dela på allt, men det var med den individen, och lika lite som jag tillåter någon annan att bära mina matkassar hur jävla tunga de än är....lika lite låter jag någon annan närma sig mitt liv och betala för något. Det är knappt jag tackar ja till en bjuden kaffe. Men det är väl min stolthet. Och en stor orsak till att finna ett billigare boende för mig och djuren, jag sätter stort värde i att vara självförsörjande och som läget är idag svajar den tryggheten betänkligt. Men att rodda min lilla familj nu är A och O. Och för första gången i mitt liv har jag en startad buffert minsann, mest med tanke på djuren då. Och jag klarar allt, jag vet det. Så kris...(?)...pff.....säkert, men även det går över vare sig jag fortsätter vara en mer kylig person eller inte. Nu är det dags för musik och matlagning!