Fara. Den sista analysen.

Det kan vara färdiganalyserat för en stund nu, vi får se...man vet ju aldrig. 
 
Gårdagen blev inte som planerat men bra ändå. Det blev några timmars spontant socialiserande medan regnet föll helt enkelt. Så idag tänker jag mig att umgås med Mami en stund istället, men först ett möte som varit inbokat ett tag. 
 
Jag fick mitt straff efter mitt öppna gnäll om dagens män här i bloggen igår...men enligt mig var straffet lite väl jävla hårt. Jag drömde att jag och Ernst blev kära i varandra....ni vet den där obehaglige jäveln som är på tv. Det blir definitivt baby-Grinch-face på det!
 
Det var en kvinna som tog fram den rena betydelsen av ordet kris och där kineserna delar in ordet i två betydelser varav det ena är "fara". Det var det jag fastnade för. Fara. Det är mycket mycket mer överrensstämmande med hur jag upplever allt än ordet kris. För jag vet vem jag är, jag vet hur jag vill leva om ÄN jag velar fram och tillbaka mellan alternativ också. Men fara....jadå, jag upplever absolut fara. Och det är en stor del av hela den här grejen, för det är tröttande. Och förstår jag saker rätt så är det precis den känslan som ligger där som en matta under allting annat jag fyller livet med. Den är aningens reell men likväl uppförstorad i mitt sinne. Det är dock detta jag jobbar på att rent praktiskt ta mig förbi, med att söka annat boende etc. Men fram till dess.....fara, helt enkelt. Jag vet att man inte ska sätta på pränt sådant man absolut inte vill ha in i sitt liv, men för att förtydliga vissa saker gör jag nu det ändå. En av de saker jag är absolut mest rädd för av allt just nu....är om ett djur blir sjukt och slutligen måste tas ned....och att jag ska klara det ensam. Jag vet inte hur man gör en sådan sak ensam. Och överlag att förlora ett av djuren, jag vill inte mista någon mer nu på många många år. Det är ju min familj! 
Jag vet nu ungefär när de höjer hyran tidsmässigt, och kommer i samband med det ta itu med mitt skapande igen, för vår skull, planmässigt till dess jag får napp på nytt boende. Och således dämpa känslan av fara.
 
Utanpå allt det där finns dock det vackra och lugna. Lika reellt det. Alla ytterligare planer och drömmar. Och ingenstans är Ernst med där. Jag lät allt stå på paus för ett tag, men jag betraktar hela situationen så vaket, faktiskt, och det var så lätt att gå in i paus men så svårt att bryta sig ut ur den. Tror jag. Klockan tickar, hur det än är. Så vad fyller vi våra dagar med? Jag försöker ta mig an de skrivna orden igen, att andas kaprifol och sommarregnets renade luft. Jag har alltid älskat att lyssna till andras ord medan mörkret faller ute, kaffet är starkt och stearinljusen är tända. Något att anamma ännu en tid. 
 
Det har varit lite mycket Plura (från hans piggare period) och orden: "Jag tror jag sätter mig ett tag, det här var inte vad jag väntade mig..."  
 
Nu är det dags att citera Magnus Lindberg. "Det enda man kan göra, är att resa sig och stå"...
 
Ingenting för att vi blev färre, utan för att vardagen blev så svår att få ihop med de förutsättningar som skapats för tvåsamhet. Jag lever gärna ett liv med förutsättningen för en, jag måste bara komma ända dit för att "faran" ska blåsa över.