Trollkatt

Feed me!
Det var nog 1,5 år sedan jag blev tipsad om boken "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag. Men eftersom jag då var i läget att allt som gick utanför mina snäva ramar av kontroll och mental ork inte fick plats, så läste jag den aldrig. Engagemanget att söka rätt på boken fanns inte. Nu har jag lyssnat på den och förstår poängen, och känner igen mig i det mesta faktiskt. Framför allt karaktärens upplevelse av att inte riktigt förstå vad det är som händer. Hur han, den andre parten, haft superlång tid att tänka och bearbeta....så när allt läggs fram är han så inarbetad i vad som sker, medan det för mig är en nyhet som måste hanteras där och då, och länge framöver. Kommunikation...vikten av det, och definitivt när det är som svårast...är så viktig. Femton år är femton år, och det var inte alltför lång tid innan själva uppbrottet som ett liknande samtal var på tapeten, där min fråga var -Vad är du rädd för, att jag skall göra slut? Och svaret var -Ja, det vore det hemskaste och mest fruktansvärda som kan hända. Och inte långt därefter var det plötsligt ett bra val, från hans sida. Det kanske är så, att behovet av att bädda till sin egna säng och fixa sin egna landning, är så viktig innan man slänger sig ut i saker som ett uppbrott. Den som inte var beredd, och inte hade hunnit tänka eller skaffa en ny axel att luta sig emot, landar inte lika mjukt. Det är en del av livet, en fascinerande sådan, då den till skillnad från riktiga dödsfall kommer sig ur valmöjligheter. 
 
Det var en underbar dag igår, jag och Pixie gick iväg för att hämta hem hantverket jag fått tag på, och promenaden var varm. Jag fick massor av inspiration och har kommit på en figur jag vill göra i lera nu...problemet är att mina idéer och min talang är raka motsatser till varandra, vilket kan vara ett problem. Om inte annat för att materialet har sin kostnad i pengar och skapandet tar sin tid....så blir resultatet något hiskeligt som man får slänga är det inte.....bra, eller kul. Men jag vill ha något liknande konstverk som väger upp väggytan vid detta trädväsen. Pröva går ju. Igår skapade jag händer, vilka blev alldeles för stora men får funka ändå...han får bli en storhandad man. 
 
Figuren jag ska göra är också trädinspirerad, mycket från en väninnas trädkvinnoskulptur. Först ville jag göra exakt en sådan, men kände sedan att nej....nu har hon en sådan och varför ska jag härma det?! Bättre att bara ta inspirationen och skapa en egen variant. Vilken självklart blir mer besvärlig. Det som känns roligt är att jag kommer få arbeta med lera jag aldrig prövat förr....eftersom fimoleran är aaaalldeles för dyr för att skapa stora saker av. Bilden nedan är ett fantastiskt exempel på en trädkvinna, en Dryad.
 
 
Idag är en perfekt skapardag också, mulet och dant. 
 
Jag har satt ett litet mål för livet och mig själv, långtidsmål. Det här med att skapa en vardag, vilket det såklart redan är idag, men jag vill mer. Idag, styrketräningen, teatern och rörelsen Män. Mycket av det jag vill kräver så extremt mycket diciplin och ensamarbete. Så just nu är det bra att det blir mer av samarbete med andra....där diciplinen inte är något hinder. Jag är den där klassiska idioten med femtusen bra idéer (och ett gäng dåliga) och som slänger sig ut i ett fantastiskt arbete av olika slag, men som har svårt att slutföra. Något mina halvfärdiga skapelser vittnar om i skåpen. 
 
Förra året kantades en del av musikupplevelser, med Kraftwerk på yran och Shit Kids på Muséet, där jag blev allra mest kär i Skallarna vilka jag aldrig hade hört innan. Tänk vad mycket musik jag missat bara för att jag föddes tio år för sent :/. Ja, eller ännu mer...då jag älskar femtiotalets rocknroll också. Men jag missade den riktiga punkvågen, jag föddes lixom det året. Presley tackade för sig, och punken kom, och där låg jag och hade inte ens hittat mina fötter ännu. Sugigt. Det kan nog bli lite The Clash idag, om det inte känns för segt med dylikt. 
 
Nu är min kanna kaffe urdrucken och det enda jag kan tänka på är grillade revben....något jag inte har hemma. Jag var ju präktig som fan igår och cyklade till willys.....men kom hem med choklad, kokosmjölk, kycklinghjärtan och blomkålsris (varav det sista var till syster). Lyckat. Matlagning hör hösten och vintern till....på sommaren skulle jag nog helst bara vilja bli serverad. Det har blivit mycket kall grillkorv och vattenmelon därav. Det var lättare förr, innan kosten blev en grej....då kunde jag värma något förjävla snuskigt i nån låda i micron....och äta bara för att inte dö. När jag flyttade hit slängde jag micron....står inte ut med alla dessa apparater som ska vara. Idag krävs både mer matlagning men också viss eftertanke. Till hösten ska jag stå med storkok på grytor och soppor med rotgrönsaker. Nu under sommaren vore jag glad om någon bara slängde ut ett vildsvinsben som jag kan fånga i luften med tänderna. Mata mig...så blir jag snäll.  
 
 
#1 - Hanna Karlsson

Jag har inte läst den boken men jag vill göra det. Så hemskt när man tror att allt är bra och så går den andra i tankar om att lämna.