Älskade Pixie. Hon skulle fyllt 14 år nu den 7/7, istället somnade hon in lugnt och stilla 2/5.
Jag hade önskat mitt egna svarta Lakritstroll i vetskapen att jag, om inte helt så i alla fall bättre, tålde denna hundras. Jag var otroligt lycklig då jag hämtade hem henne en höstdag för fjorton år sedan. Hon var dock en riktig liten illbatting som barn, sådär riktigt vild så man blev svettig.
Hennes liv gick sedan ut på att äta gott, att springa i skogen varje dag, att busa, dansa och visa Kärlek. En stor hund i en liten kropp, och alla som träffade henne föll för henne.
De sista fem åren i hennes liv blev mer stadsmiljö, då hon var med på caféer eller vi bara strosade runt. Hon följde med och badade i Önsjön och var en älskling för alla på ett demensboende. Något senare fick hon en trädgård i Odensala att husera i samt en stuga i paradismiljö.
Hon utvecklade en godartad tumör på bröstet, inte juvertumör. Den ansågs ej operabel, utan jag skulle gå på allmäntillstånd. Hon förlorade hörseln och började bli lite dement, det skedde olyckor inne vilket var nytt. Ändå så sanslöst levnadsglad, och därmen med oss så pass länge. På slutet var tumören alltför stor och det hade blivit två av dem varav sista växte galet snabbt.
Hon somnade i min famn hos distriktsveterinärerna i brunflo, helt lungt och stilla. Jag tror verkligen hon var redo själv då. Jag grät och grät och det kändes helt onaturligt att bara lämna henne där.
Efter det hade jag några dygn där jag levde i en dimma, kändes som jag trampade vatten när jag var ute och gick....allt kändes overkligt och dovt. En känsla jag tyvärr känt en gång tidigare. Nu släppte det otäcka på några dar tack och lov. Nästa onaturliga känsla var att hämta hem Pixie....och då i en pappåse....med en pappurna.
Jag ska köpa henne en fin urna sedan, samt sätta ett foto i ram (det där hon har lila overall och ett höstlöv i håret). Detta ska sen stå i ett litet och högt beläget fönster i mitt nya hem.
Hon som den individ hon var kommer alltid vara saknad, av oss alla i familjen och några nära vänner. Hon är outbytbar. Och för mig den som stod kvar. Den jag litade på. Den jag älskade och fortfarande älskar outsinligt.
2 kommentar(er)
